Desperately Seeking Mr. Farzaneh

2009-12-29T12:42:00.003+01:00

100 år sen jag skrev.
Insåg idag jag att jag har gästbloggat på 356saker.se och att de precis publicerat inlägget. Är du här för första gången och undrar hur allt började och hur det sen gick: gå tillbaka till starten och jobba dig upp. 11 inlägg blev det innan jag la ner. En dryg månad höll jag på. Ganska fjuttigt.

Sist jag skrev nåt var 12 maj och då hade jag en skitfet plan på en ny blogg. Nån gång under sommaren skulle jag sätta igång och den här gången skulle jag vara tuffare, mer bestämd. Men allt föll platt. Sommaren var redan smockfull med sköna planer och andra planer som ledde till nya planer (bland en massa annat gjorde jag två musikvideor som du kan se här och här) och rätt vad det var befann jag mig i september och hade ett heltidsjobb och inte en minut över till tvivelaktiga bloggprojekt som kunde leda till åtal.

Anyways... nu ere coolare, men nu är idén från i somras lite gammal i huvet, kanske gör jag den i ny tappning i framtiden. Kanske gör jag nåt annat. Hursomhelst. Om ni fortfarande attraheras av mig så kan ni ju kolla in ibland. Det skulle liksom inte falla mig in att dra igång nåt utan att droppa det här. Hej! F

This is the end, beautiful friend.

2009-05-12T22:13:00.007+02:00

I fredags fyllde Mr. Farzaneh år. Grattis! Det var nästan 3 veckor sen jag skrev sist och jag måste erkänna att jag - när jag gjorde det senaste, ganska kryptiska inlägget, planerade att göra ett nytt bara några dagar senare. Men min gottgörning, (minns ni? Jag konstaterade att jag gjort fel och skulle gottgöra) den drog ut på tiden och när den väl var framförd så tappade jag gnistan lite av hur allting hade kommit att utvecklas.

5-18 APRIL Jag upptäcker att jag har en namne som bor löjligt nära mig. Jag börjar forska i hans liv och startar en blogg för att loggföra alltsammans. Jag kallar honom Mr. Farzaneh. Det visar sig vara lätt att få reda på väldigt mycket om honom! Det är spännande.

19 APRIL Mr. Farzaneh kontaktar mig och talar om att han hittat bloggen. Han erkänner att han hittat den då han googlat sig själv - av nyfikenhet! Respekt.

20 APRIL Jag är nervös. Jag ringer honom och hoppas att vi nu ska kunna ta alltihop till nästa steg. Tji får jag! "Ta bort bloggen!". Jag blir besviken men respekterar integritets-prylen och censurerar hej vilt i min kära lilla blogg.

21 APRIL SMS: "Du har fortfarande inte tagit bort bloggen..." (Nej, det har jag ju inte, men va 17! Måste jag TA BORT allt! Helt sonika!? Räcker inte censuren?)

23 APRIL Markus Krunegård ger mig en tankeställare och jag ger min omgivning sångprover på ”ibland gör man rätt, ibland gör man fel”. Eller ja, han belyser liksom en tanke som redan börjat födas: att jag kanske ändå gjort lite fel. Det spelar ju i slutändan ingen roll vad Jerzy Sarnecki säger om rätt eller fel eller lag och olag. KÄNNS det fel så ÄR det fel. Så jag beslutar mig för att gottgöra. Min gottgörning går ut på att skicka en ask med chokladpraliner till min vän. Närmare bestämt en ”Duc d´O - praliner Lyxask 250g”. Det finns tusentals nättjänster för sånt. Efter lite bök och strul levereras asken tillslut tillsammans med ett kort (nedan) till Mr. Farzaneh. Samma kväll får jag ett sms: "Hej, tack för presenten! Jag väntar fortfarande på att du tar bort sidan. Hälsningar/Farzad".

Och där nånstans så tappar jag lusten. Det är liksom inte roligt längre och jag känner mig inte lika peppad på att bli hans buddy.

Nu är det slut och jag har ett annat ännu bättre projekt på gång! Jag har som så många andra massor att göra. Men snart (kanske typ sommarens första regniga dag) så kommer den nya bloggen att dra igång. Måste läsa lite lagbok innan och umgås med min moral. Sen jävlar! Och även om this is the end, beautiful friend så kommer jag såklart att göra inlägg om något händer. Jag menar knackar Mr. Farzaneh på min dörr imorgon så kan ni haja att jag skriver om det. I vilket fall: håll utkik här ibland för jag kommer hojta till här om den andra bloggen när det drar ihop sig. Tack så länge. Vi ses snart igen!

Tack Markus!

2009-04-23T21:26:00.006+02:00

EVENTUELLT LOVADE JAG MR. F, I TELEFON, UNDER ETT SVAGT ÖGONBLICK ATT KANSKE TA BORT HELA BLOGGEN, MINNS INTE?! NU HAR JAG IAF. CENSURERAT BORT ALLT SOM ÖVER HUVUD TAGET SKULLE KUNNA UPPFATTAS SOM PERSONLIGT: BLURRAT BILDER OCH ERSATT SAKER MED X OCH SÅNT. RÄCKTE DET?

En gång för några år sen upptäckte jag mig själv gå och nynna: ”I'm sorry, this illusion has caused you a lot of pain...” (Dilba, 1996). Jag nynnade utan att fatta varför. Jag hade liksom inte hört låten nyligen och ingen annan hade smittat mig att nynna den. I alla fall kunde jag inte på nåt sätt minnas det. Tror iof. att jag felaktigt(?) nynnade ”I'm sorry this solution has cost you a lot of pain”. Hur som helst - det fanns ingen förklaring! MEN! Två dagar av plågande Dilba-nynn fick mig tillslut att fatta: jag hade varit lite elak mot någon och behövde be om ursäkt för det. Direkt när jag bett om ursäkt så försvann också låten ur mitt nynn.

Här om dagen vaknade jag med en Markus Krunegård-dänga i huvudet. Jag hade inte hört låten på länge, ingen annan hade nynnat den osv. men jag nynnade på den ändå - och direkt på morgonen dessutom! Lite senare, i duschen när nynnandet börjat eskalera kom jag ihåg Dilba-grejen och jag började genast fundera på vad Markus Krunegård ville mig? Han sjunger: ”Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det!” Även om den här var lite mer tricky än I'm Sorry, så fattade jag nästan direkt: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel och ibland är man inte helt säker på om man gjort rätt eller fel. Någonting säger en att man eventuellt gjort fel, men man kan liksom inte fastslå det och gå vidare riktigt. Markus lösning är: ”Lev med det!”. Man ska alltså inte lägga för mycket vikt vid om det var rätt eller fel exakt, just den här gången utan bara inse att det ibland är det ena och ibland det andra. Typ. Skön inställning! Men jag har lite svårt att liksom vara helt cool med att jag inte ens kan bestämma mig om nånting är rätt eller fel. Det är ju ändå varandras motsatser och jag borde ha nån slags idé om åt vilket håll det drar.

Jag tänker så här: när saker och ting är rätt så är det ganska neutralt så om man börjar tvivla så finns det nog nåt som drar åt fel-hållet. Alltså måste jag utgå ifrån att jag felat. Ibland gör man fel. Och då måste jag göra om och göra rätt. Kan jag inte det kan jag istället gottgöra mitt felande. Och det får i mitt fall alltså bli det sistnämnda: gottgör felandet!
Jag har kommit på precis vilken handling jag ska utföra så allt gottgörs. Faktum är att jag till och med redan utfört det. Men för att inte Spoila för den som gottgörningen riktar sig till så väntar jag tills den är helt och hållet utförd innan jag berättar vad den gick ut på. Jag tror detta kan få ett lyckligt slut ändå! Jag tror att det på sätt och vis börjar nu. Kanske, kanske inte.

1 nytt meddelande

2009-04-20T20:11:00.006+02:00

Igår när jag kom hem från jobbet hade jag ett röstmeddelande. Guess who? Helt sjukt ju. Och ändå inte ett dugg konstigt. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle hitta hit. I meddelandet förklarade han att han läst bloggen och att han vill att jag ringer upp honom. Några timmar senare var jag redo. Samtalet ligger i videon nedan..

Tidigt i projektet bestämde jag mig för att det här inte är nå kul om han, när han får reda på allt, inte vill vara med. Och nu är jag där. Mitt innersta driv har ju hela tiden legat i att komma Mr. Farzaneh nära och närmare än en fika (på hans eget initiativ dessutom!) kommer jag inte. Egentligen är jag extremt stimulerad. Men jag inser ju att det är hemskt tråkigt att jakten är över.

På Mr. Farzanehs begäran kommer jag alltså att ta bort det mesta av innehållet i de olika inläggen och ersätta dem med korta refferat. Sen, en solig dag så träffas vi på ett fik och snackar om alltsammans. Vem vet, kanske gillar han något av mina förslag? Jag återkommer på nåt sätt, snart igen. Promise!

Despreately staying out of jail

2009-04-18T03:13:00.006+02:00

Gårdagens våldsamma kartläggning av Mr. Farzanehs liv drog till sig ett och annat varningsfinger och fick mig till slut att kolla upp om det jag gör verkligen är helt reko. Det var det inte ritkigt, visade det sig (se klippet ovan). Asså jag gillar ju Mr. Farzaneh! Han är min buddy. Jag vill honom inget illa what so ever. Jag skulle kunna lägga ner och och dra slutsatsen att mina plötsliga nycker inte alltid håller sig inom ramarna för vad Sveriges rikes lag tillåter. Men det skulle vara lögn och självsvek i hög grad. Självförräderi. Och vi vet alla hur sånt förr eller senare tar sig i utryck: I ogenomtänkta återfall, desperation och väldigt mycket ångest. Som det känns nu finns det inget sunt och sansat sätt för mig att bara lägga ner allt detta på. Men Jerzys uppmaningar får mig ändå att vilja anpassa mitt projekt till rikets spelregler. Jag tänker fortsätta söka min namne och fortsätta bejaka mina ingivelser. Men med en mer utpräglad inriktning på frändskap och välvilja. Lite mindre stalker, lite mera kompis. Lite mindre exposing his life to the internet. Nästa gång har jag en plan för alltsammans. Och tills dess tänker jag cencurera i tidigare inlägg en smula.

Jerzy Sarnecki - Ofredande: 1-0

ARKIVET har öppnat

2009-04-16T17:34:00.016+02:00

Nu har jag skaffat en pärm att samla mina DSMF-dokument i. Föredrar den gamla hederliga ringpärmen som man hade i grundskolan. Enkel, flärdfri, retro.

I förrgår fick jag en massa dokument faxade till mig, med info om allt och nu vet jag mycket mer om Mr. Farzaneh. Jag vill understryka att jag inte ägnat mig åt några olagliga gärningar i min jakt efter dessa dokument. Allting har nått mig tack vare Sveriges grundlags egnaste offentlighetsprincip. Så det så. När jag den 9 april var i F:s port såg jag på hans brevlåda att han med största sannolikhet inte bodde själv. Nu kan man mer eller mindre påstå att denna uppgift är bekräftad. Men vi tar det kronologiskt...

HÄR FANNS TIDIGARE ETT TEXTSTYCKE MED INFO OM MR. F DET ÄR NUMERA BORTTAGET (090420)

Vad gäller brott och straff så är vår vän, enligt vad man får ta del av 2009, helt ostraffad. Som jag trodde = fet relief! Nu kan jag fortsätta låta dörren hemma vara olåst dagtid. <...>

Svindlande och grötigt men leder det mig närmare Mr. Farzaneh? Förmodligen inte just nu. Jag har kommit på att min nästa uppgift är: "få en skymt av Mr. Farzaneh". Faktum är att jag vet exakt hur jag ska bära mig åt för att få det. Allting kom till mig här om dagen. Det är ett smart och mycket enkelt sätt som jag kommer att berätta mer om snart!

Desperately waiting for a clue

2009-04-14T19:55:00.009+02:00

När jag var 17 år hade jag ofta svårt att somna. Sömnsvårigheterna varierade i grad och förekom sällan i samband med alkohol. Alkoholgrejen och det faktum att jag gick i plugget då och var tvungen att prestera emellanåt fick min mamma att boka in ett läkarbesök. Läkaren hade inte så mycket att säga om saken, men han spelade flitigt in allt jag sa på sitt fickminne. Senare hittade jag lite egenvårds-tips på nätet: Är det för varmt i sovrummet? Är sängen obekväm? Är det för ljust i rummet? Är du orolig över något? Har du det stressigt? Har du sovit under dagen?

Varje gång jag får ett återfall i sömnproblemet så brukar jag fråga mig själv de 6 ovan nämnda frågorna. För varmt? Obekväm säng? För ljust? Orolig? Stressad? Redan sovit? Är svaret på någon av frågorna JA så brukar sömnen komma smygande ganska snart. Är det 6 st NEJ så kliver jag upp och gör nåt annat en stund.

Natten till idag var jag tvungen att kliva upp en stund och fundera lite till. Jag värmde mjölk, strödde lite kanel över och slog mig ner i köket. Jag stirrade lite på min igenslagna laptop och det var då det slog mig: I morgon får jag svar på om Mr. Farzaneh förekommer i belastningsregistret! Fråga 4: JA. Jag är orolig för att han ska vara tidigare straffad för något otrevligt. Å ena sidan orolig och hoppas-inte-ig. Å andra sidan: hur spännande skulle det inte vara om jag ägnade mig åt att stalka en dude som e värsta ex con:en. Scary shit! Jag tömde muggen och blev sådär varm i bröstet. Sen tog det inte många minuter innan jag somnade.

Stor del av dagen har tvångsägnats åt andra engagemang. Lite i smyg har jag ögnat armbandsuret emellanåt och för en stund sen kom jag så loss. Och snart, mina vänner, kommer det rassla till i faxmaskinen och ett par, tre, fyra dokument kommer uppdaga diverse, alldeles offentlig - men ack så fängslande info om Mr. Farzaneh! Just nu känns det lite som den 9 april, när jag var i trapphuset. Lite magont och bendarr... OCH NU RASSLAR DET I SKRIVAREN! OMG OMG! SNART TILLBAKA!

Jäklar!!! Det här var några fler dokument än vad jag kunde föreställa mig... Måste få sätta mig in i det här först och återkomma. Ses snart!

day off

2009-04-12T22:07:00.006+02:00

BILDEN ÄR I EFTERHAND FÖRVRÄNGD. DEN FÖRESTÄLLER MR.F:S HUS OCH MIN FAMILJ SOM CHILLAR PÅ EN PARKBÄNK (090420)

Jag har tagit några dagar ledigt från projektet. Dels för att det är påsk. Men också för att alla projekt mår bäst av att, vid väl valda tillfällen lämnas en stund att andas för sig själva och växa lite för att sedan angripas med nytt blod. Min plan var att mitt nästa inlägg skulle handla lite om x, lite om belastningsregistret och ännu lite mer om Mr. Farzanehs bakgrund.
Idag gick min lediga dag ut på att umgås med familjen. Hänga lite i parker, ha picknick och njuta av det vackra vädret. Men helt plötsligt under en promenad från en park till en annan så märker jag att vi stannat utanför ni vet vems port för att vila lite. Givetvis på mitt initiativ! "Vila lite". Asså tvångsmässigt är ett starkt uttryck, men seriöst! I efterhand har en och annan handling känts just, aningen tvångsmässig i allt detta. Tvång eller inte: på tisdag återkommer jag och då har jag göttat mig i bl.a x. Ses då!

Mr. Farzanehs house at night

2009-04-09T22:39:00.020+02:00

BILDEN ÄR I EFTERHAND FÖRVRÄNGD. DEN FÖRESTÄLLER MR.F:S HUS NATTETID (090420)

Jag var där ikväll - hos Mr. Farzaneh. Jag har massor att berätta!
Det kände tidigt på dagen, typ redan vid frukostbordet, att jag var redo igen! Förra gången så kastades jag in i allting lite väl snabbt, då jag bara gick dit plötsligt och ganska oreflekterat. Denna gång kändes coolare. Jag promenerade sakta ner för min lilla backe och gick och tänkte på att jag kanske inte ska ha en knallröd mössa på mig när jag typ ägnar mig åt detektivarbete. När jag började tänka på detektivarbete så kom jag på en annan sak. Skulle man be 100 pers, välja den ultimata tiden på dygnet för att ägna sig åt hemligt detektivarbete skulle nog väldigt många välja någon gång efter att solen gått ner och innan den kommit upp igen. Alltså när det är mörkt ute. Skulle jag fått frågan hade jag nog också tänkt att: "aa men om de e mörkt så syns man mindre och kan smyga runt lite hur man vill och spana på folk". Ja! Om du spanar i en tät skog typ - iförd kamouflageställ. Men är du i en stad så råkar du bara ut för att du ljussätts av gatlyktor hela tiden och att alla grejer du gör känns 10tusen ggr mer suspekta.
Första gången jag var där var vid 4-5-tiden på eftermiddagen. Då klättrade jag upp på ett elskåp för att få en sjysst bild på huset. Det var flera personer som gick förbi mig utan att reflektera det minsta över vad jag pysslade med. A men förmodligen för att det typ står en till dude på nästa skåp och har nåt annat för sig. Det händer liksom grejer överallt. Men på natten... Asså! hade jag klättrat på ett elskåp och fotat huset tidigare ikväll hade jag typ riskerat att bli skjuten. Faktum e att jag utan att klättra på nånting över huvud taget blev konfronterad av några killar som undrade vad jag sysslade med. Jag återkommer till det.

FÖLJANDE TEXT ÄR I EFTERHAND CENSURERAD. BORTTAGNA STYCKEN ELLER MENINGAR ÄR ERSATTA MED <...> ENSTAKA ORD MED x (090420)

Hur som helst. Jag hann fundera över lite sånt i exakt 4 minuter innan jag var framme. Så nära är det! Jag gick, nästan lite vant, ett varv runt huset och såg mig omkring. I tvättstugan stod en kvinna i mjukiskläder och stirrade på sitt tvättmedelspaket. När jag kom runt och fram till porten igen slogs den upp! Framför mig stod en man som skulle kunna ha varit Mr. Farzaneh. Han var tydligt utländsk (potentiellt iransk), hade lite skägg och var för tillfället klädd i joggingkläder. Han hade sällskap av en tjej, även hon motionsklädd, men spontant inte utländsk (allt gick mycket snabbt). Jag gick på min första impuls och smet in i porten. Mannen spanade in mig lite grann och jag försökte se ut som att jag var på väg nånstans... Det enda som eventuellt talade emot att mannen jag mötte var Mr. F var hans ålder. Asså en gissning hade hamnat nånstans kring 37, snarare än x. Men det var mörkt och gick som sagt väldigt snabbt.
Väl inne så visste jag inte ritkigt var jag skulle ta vägen. Jag hann tänka att om det var Farzaneh jag mötte så har jag en hel joggingtur på mig att smyga runt hans dörr. Men sen blev jag stel i hela kroppen. Jag klev in i hissen och tryckte på 4e våningens knapp. Jag knäppte några foton och när hissen stannade så började jag få ont i magen. Varje våning hade många lägenheter vars dörrar var nära varandra och alla hade titthål. Jag kände mig sjukt iakttagen och gömde mig tillslut i trappan mellan två våningar och försökte samla tankarna. När jag lugnat mig lite märkte jag att mina ben skakade och jag bestämde mig för att åka ner igen. Mycket coolare my ass! Jag tog några blixtsnabba foton på F:s dörr och så tog jag trapporna ner. Väl nere såg jag att det var en sån modern brevlådelösning med alla lådor samlade på bottenvåningen. Jag hittade snabbt F. Farzaneh och såg direkt något som jag inte ritkgit hade räknat med:
BILDEN ÄR I EFTERHAND FÖRVRÄNGD, DEN FÖRESTÄLLER MR.F:S BREVLÅDA (090420)

Mr. Farzaneh bor inte själv. Jag har av någon anledning föreställt mig att han gör det men icke! Han bor med en x: kön, ålder, roll i hans liv = ?
Jag kände att jag helt klart hittat något att sätta tänderna i när jag kommer hem. Jag var sugen på att åka hem och detektiva denna nyfunne person direkt. Men jag var lite uppspelt över det hela och blev nästan lite girig. Jag ville ha mer. Fler nya och göttiga grejer att vältra mig i hemma. Innan jag visste hur jag liksom kommit till beslutet hade jag plingat på första bästa dörr i trapphusets bottenvåning. Fuck, fuck, fuck. Varför gjorde jag det? Nu var jag tvungen att säga nåt. Skulle jag ljuga eller säga som det var? Skulle jag dra världens rövare - allt för att få ut så mycket som möjligt? Pang - dörren öppnades av en ganska bitig man i 30-årsåldern. "Hej" började jag och en bit in i min presentation... Eller förklaring till att jag stod där hörde jag att jag valt att berätta sanningen. Killen såg kritisk ut i säkert två minuter innan han medgav att det hela lät lite spännande. Spännande och lite creapy, tyckte han och log lite. Så fort jag fått nåt positivt så passade jag på: "Kan jag inte få komma in och ställa några frågor?"

Asså seriöst? Vem skulle släppa in det här skägget med tillhörande person?

Killen förklarade att han stod mitt i matlagningen och att han kanske eventuellt ställer upp en annan gång, men att nu hann han inte. Han ville gärna kika in på bloggen så jag skrev den sjukt långa adressen på en pappersbit till honom och tog farväl. När jag kom ut tänkte jag att jag skulle knäppa några snygga foton på huset. Jag gick över på andra sidan gatan och han knäppa ett innan en person kom ut ur den berömda porten. Denna gång en ung tjej (Jag tänkte direkt Fanny). Hon gick med sjukt snabba steg och jag försökte hitta nån slags hög hastighet utan att springa (ville undvika att springa mot en främmande ung tjej sent på kvällen). Tjejen satte sig i en bil och rev iväg innan jag var nära nog att prata med henne (förmodligen inte Fanny). När jag stod där och funderade på om jag kanske skulle nöja mig med Ghafari och eventuellt en granne som berättar lite så kommer det ut en snubbe ur porten bredvid Mr. F:s. Han har blåställsbyxor, arbetsskor, en svart t-shirt som det står Rocco Siffredi på och en öl i ena handen. Jag hör att han är ganska så redigt packad när han frågar mig vad jag håller på med.
"Inget, fotar lite bara"
"För att sälja en lägenhet eller?"
(ser jag ut som en mäklare eller? påminnelse)
"Nej, mest för mig själv bara"
"Vi är tre killar som vill vara med på foto"
"Jaha, det ska vi väl kunna ordna..."
Och så följde jag med killen upp i en 1:a där två till snubbar satt och avverkade en platta starköl. Jag klev in på dörrmattan och knäppte några foton på killarna. Sen körde vi lite stenhårt byggarbetarsnack, en och annan lite väl kamratlig dunk i ryggen ett par biecepsklämmningar. Den ena killen bjöd även på div. flex. Jag artighetshängde kvar en stund och de berättade att de var rivare. Jag gjorde ett tappert försök att berätta om mitt projekt och fråga om de hade nåt att bidra med? De fattade ungefär ingenting, I don't blame them. Jag tackade ganska snart för mig, önskade en sjukt glad påsk och promenerade hem igen.

Mitten-duden hade tatuerat "Rivare" på sin underarm.

Nu räcker det tänkte jag. Nu ska jag hem och hitta x på world wide web! nästa gång lär jag ha nåt att bjuda på om den saken! En annan sak: belastningsregister och lite sånt som jag snackade om sist kommer jag tyvärr inte åt innan påskhelgen är över (d.v.s. tisdag). Vi ses snart!

Massmördaren Farzaneh

2009-04-07T23:30:00.008+02:00

Om jag igår tog ett kliv i rätt riktning, tog jag idag typ en kortare promenad i rätt riktning och då har jag inte ens varit där!

FÖLJANDE TEXT ÄR I EFTERHAND CENSURERAD. BORTTAGNA STYCKEN ELLER MENINGAR ÄR ERSATTA MED <...> ENSTAKA ORD MED x (090420)

Asså dagens uppgift kom att bli: "ta reda på så mycket som möjligt om Mr. Farzaneh utan att besöka hans bostad". Besöksförbudet är inte långvarigt. Det blev bara lite för mycket igår och jag behövde hålla huvudet kallt. Samtidigt inser jag att jag igår befann mig i ett första-besöket-tillstånd och att jag med största sannolikhet kommer att vara mycket coolare vid mitt nästa besök. Mycket!
Innan idag visste jag exakt 5 saker om Mr. Farzaneh: hans namn, adress och ålder. Att han bor på x:e våningen och att han varken anlände till eller lämnade sin bostad den 6 april, i år mellan kl: 16.56 och 17.57. Och jag kände mig rik på info. Idag har jag spenderat hela min Mr. Farzaneh-dag framför datorn. Och numera vet jag följande:
<...> Han delar sin mysiga trappuppgång med 33 grannar. Den yngsta heter Fanny och är 16 år gammal, den äldsta heter Ulla och är 87. Sen är en löjligt övervägande majoritet av hans övriga grannar födda på 60- eller 70-talet. Asså grejen är att jag har hittat en lista på alla som bor i hans trappuppgång med fullständiga namn och födelsedagar! (Det här kan bli så väldigt viktig info väldigt snart!). <...> That's it! Inte så jättemycket ändå, tänker ni... Men då har jag inte talat om att det här är den delen av infot jag redan har i min hand sedan finns det en större och betydligt mycket smaskigare del som jag är några få telefonsamtal bort ifrån... Jag har nämligen tagit reda på att jag som svensk medborgare har rätt att ta del av en och annan uppgift <...>. en personlig resumé av hans liv (födelseort, föräldrar, ev. skillsmässor etc.), och kanske det göttigast av allt: hans eventuella medverkan i vårt allas brottsregister!
Nästa gång jag skriver kommer ni mina vänner att få ta del av allt detta. Nästa gång jag skriver kanske jag har fått reda på att Mr. Farzaneh har ett förflutet som hustrumisshandlande pedofil-massmördare. Jag kan tala om att det finns en liten mini-risk att om så är fallet så kanske jag lägger ner. Eventuellt. Men min magkänsla säger: ostraffad.
Nästa gång jag skriver kommer för övrigt inte att bli i morgon (8/4) för då jobbar jag hela långa dagen med annat. Men vi ses efter det. Snart igen!

Ett steg åt rätt håll

2009-04-06T22:46:00.015+02:00

BILDEN ÄR I EFTERHAND FÖRVRÄNGD. DEN FÖRESTÄLLER MR. F:S BOSTAD (090420)

Idag när jag vaknade så hade jag allt klart för mig. Jag skulle ägna ytterligare en dag till att slipa på projektplanen och låta allting mogna lite grann. Det kändes helt rätt. Jag skulle ändå göra ett inlägg och berätta om mina strategier - men jag skulle vänta med att gå dit. Jag får liksom inte kasta mig ut för tidigt! Jag får inte ha för bråttom, tänkte jag. Vad tror ni hände? Jag gick såklart dit. Till Mr. Farzanehs hus. Direkt! Så fort jag liksom hade chansen. Så fort jag inte jobbade, inte hade sällskap och bara promenerade för mig själv och var tillräckligt nära så knallade jag dit. Som ett barn!

När jag var 11 år rymde jag hemifrån. Löjligt odramatisk rymning. Jag var ensam hemma och kom på att alla var dumma i huvet. Så jag skrev ett brev om hur dumma i huvet alla var, packade en ryggsäck och stack. Det odramatiska låg i att jag blev uttråkad efter typ 45 min och gick hem igen. Ingen annan var hemma och då det liksom inte fanns så mycket att berätta för mina föräldrar när de kom hem (jag hade ju mer eller mindre gjort det ogjort) så behöll jag det för mig själv. Faktum är att jag än idag inte talat om det för nån - för ointressant story. Poängen: Idag kändes det precis som den där gången när jag var 11. För den gången ägnade jag mina 45 minuter åt att gå runt och stå på olika ställen och sparka grus och se arg ut. Den här gången gjorde jag ingen av de grejerna men vid båda tillfällena så kände jag hur jag stack ut från min omgivning. När jag var på väg till Mr. F tidigare idag så kände jag hur alla människor som jag mötte och såg var på väg nånstans; hem, från jobbet, till bussen, mataffärn... De hade liksom en riktning medan jag, jag var på väg till en människas port för å checka läget. Det är som att man får en annan karaktär i sin uppenbarelse när man ägnar sig åt nåt wacko. Nu tror jag inte att någon såg det på mig och min uppenbarelse, men jag hade helt klart en outsiderkänsla över mig.

Efter typ 1 timmes hängande runt huset och porten så såg jag tre kids i 12-årsåldern och fick en ide. Jag frågade hur de skulle bete sig om de ville komma in i en port som de inte hade koden till (Kids/Jag)
"På de flesta portar kan man ringa upp med port-telefon"
"Jo, okej. Men om det är en överraskning"
"A då kan man ringa nån annan som bor där eller vänta tills nån går in"
"Okej... såhär: om det är hemligt. Ingen får veta att jag ska in där"
Då visste inte kidsen hur man gjorde.
"Men när jag var liten fanns det postkod eller poliskod som folk kunde som funka till alla portar"
"Mmm"
"Kan ni den?"
"Nej"
"Får jag ta en bild på er och lägga upp på internet?"
"Okej" (det ena kidet bangade dock på foto: "Jag står över")

Den här gången har jag inte kommit längre än att känna in stämningen och knalla omkring där och andas lite Mr. Farzaneh-luft. Jag måste ta reda på mer om den här mannen för att kunna närma mig honom på ett mer sofistikerat sätt. Skulle jag bara tränga mig på och gå in och knacka på hans dörr så skulle jag inte veta vad jag egentligen var ute efter. Det måste komma till mig genom kalla fakta om hans person. Nästa steg blir alltså att ta reda på mer om honom. Jag vet hans ålder och hand adress. Jag vet att han bor näst högst upp i huset och att hans hus har porttelefon. Det får räcka för nu. Vi ses snart igen!

BILDEN ÄR I EFTERHAND FÖRVRÄNGD. DEN FÖRESTÄLLER NAMNTAVLAN I PORTEN (090420)

Det gick inte att andas på den för att se vilka knappar som var mest flottiga, mest använda. Modern skit!

Hur allt började.

2009-04-05T23:22:00.011+02:00

BILDEN ÄR I EFTERHAND FÖRVRÄNGD. DEN FÖRESTÄLLER ETT FLYGFOTO OCH REDOVISAR NÄRHETEN MELLAN BOSTÄDERNA (090420)

Välkommen till första dagen och första inlägget. Sjukt kul att du läser. Först av allt ska jag berätta vad hela den här grejen handlar om. Hur allt en gång började för lite drygt en vecka sen... Det var mitt på dagen den 27 mars i år. Jag, Lisa och Frank var på väg ut nånstans och jag skulle bara kolla nåt på nätet, typ: sl, internetbank eller facebook. Eller kanske mejlen? Minns inte. Det som sen hände har jag faktiskt ingen aning om varför jag gör. Och än idag, flera dagar senare - och i ett helt nytt ljus så är det en lätt generad Farzad som pratar om det. Jag tror inte jag är ensam om att ägna mig åt detta - men ändå! Det jag gjorde var att jag satt vid datorn och googlade mig själv. Och inte bara att jag gjorde det - jag gjorde det när jag uppenbarligen hade mycket bättre saker för mig, jag var liksom helt och hållet på väg ut, jag hade ytterskor på mig! Och folk som väntade. Jag skrev mitt för- och efternamn i sökfältet och avfyrade enter-tangenten. Same old, same old: facebook, nån namninsamling jag nån gång skrivit under. A men typ filmtipset.se och så ungefär 7 235 träffar som handlar om någon annan Farzad Farzaneh (Bl.a en law firm i Oklahoma). Jag skulle helt klart kalla det ett ynkligt utfall. Eller tråkigt. Hur som haver: när jag ändå höll på och göttade mig i nån slags självgoogling så passade jag på att checka hitta.se och eniro också. Att det finns fler Farzad Farzaneh i Stockholmsområdet har jag faschinerats av förut, men jag har liksom kommit över det litegrann. Det är inte jättespännande. Förklaringen är att det finns typ 35 miljoner iranier i Sverige och Farzad Farzaneh är ett inte ett så ovanligt iranier-namn. Men det var när jag gick in på den helt briljanta sidan birthday.se som Alltihop hände. Tidigare har jag hittat en annan Farzad Farzaneh i sumpan och en i kista. Men på Birthday- fanns det ännu en som hade postort Stockholm. Då den sidan bara bjuder på ort och ingen adress så började jag direkt att försöka hitta mer om denne nyfunne Farzaneh. Var i postort: stockholm bor han? Efter ännu lite mer googlande började Lisa och Frank undra vad jag höll på med: "Vad håller du på med?" "Jag kommer jättesnart, jag håller på med en sjukt viktig grej!" Tillslut hittade jag sidan Ratsit.se - de e nån slags alternativ upplysning där man även, om man vill betala lite, kan få veta typ lite allt möjligt om folk. Men gratisversionen kan ibland ge träffar på folk som inte finns på vare sig hitta.se eller eniro. Och mycket riktigt Farzad Farzaneh, postort: stockholm, som varken fanns på hitta eller eniro fanns med här - med adress och allt! Och nu blev saker och ting, denna helt vanliga mars-fredag en aning otäcka. Den här 47-åriga mannen visar sig bo inte längre än typ 2 km ifrån mig. And that freaked me out! Sen den dagen, för en dryg vecka sen har jag mest varit försjunken i mig själv. Jag har slarvat med maten, druckit för lite vatten och struntat i parmesanosten på pastan. Jag har liksom inte varit mig själv riktigt. Min terapeut har alltid sagt åt mig att ta tag i saker som jag hänger upp mig på. Att göra nåt av det för att på så sätt behandla det och kunna gå vidare. Och. Mina käraste, älskade läsare: jag har en sjukt stark erge att ta tag i det här. Jag kommer gå till botten med hela grejen. Vem är den här snubben? Vad gör han? Bor han där själv? Är han en iiiraniii eller är han svennifierad? Vad jobbar han med? Läggning? Ovanor, favvo-mat, musiksmak, stammisfik... Allt! MEN! Han får såklart inte fatta att han har en sinnessjuk snubbe efter sig som stalkar honom och som dessutom! Bär hans egnaste namn. Asså DET om nåt skulle freaka ut en människa. Så jag ber dig som läser att absolut under inga omständigheter äventyra risken att detta ganska sjuka material når Mr. Farzaneh. Så. Nu har du backstoryn. Nu ska jag vila mitt sjuka huvud för att i morgon börja allt på riktigt. Jag kommer upprätta en projektplan och sätta upp mål och punkter som jag ska utföra. Jag kommer analysera och spekulera kring mer eller mindre smarta, eller givande sätt att utföra allt på och jag kommer att på alla sätt jag bara kan dokumentera allt jag gör. Det bästa vore om jag videofilmade skiten. Jag får se hur det blir med det, men dokumentation blir det iaf! Promise.